I HAVE NOTHING IF I DON'T HAVE YOU

Kanske är det dags för en sån där bekännelse igen. Så länge sedan sist. Även om denna säkerligen känns rätt självklar. Bekännelse: Jag har aldrig haft särskilt mycket för politiker.

Finns det någon grupp av människor som jag, medvetet och omedvetet, på ett högst omoget sätt generaliserar, drar över en och samma mjälliga kam och aktivt förespråkar, dels ny frisör åt då den där kammen inte verkar funka särskilt bra på denna grupp. Var var jag? Just det, om jag förespråkar kollektiv bestraffning för några så är det politiker. Det går inte att lite på dem. Ingen av dem. Någonsin. Synd det där. 
 
Visst, det finns inget parti där man med 110% garanti kan skriva under på ALLT detta parti står för. Ibland måste man kompromissa, släppa lite på sin egen åsikt för att ge plats åt en annan. För de politiska intressenas skull. Man måste göra en avvägning av vad som är värt att slåss för, vad som är värt att kompromissa om och vad man har råd att offra. Fair enough antar jag. 
 
Sen kommer vi till det där med ideologi. Ens grundvärderingar. Marken någon trampat åt dig. Marken du står på. Marken dina politiska motståndare gärna spottar på. Lätt för mig att säga kanske men jag uppskattar när folk står kvar när spottloskorna landar runt fötterna. Vissa slemmigare, grönare och äckligare än andra. Trots detta finns det faktiskt de som står kvar. Birgitta Ohlson till exempel. Säga vad man vill om vad hon tycker och på vilken ideologisk mark hon står på, men hon står kvar. Stadigt. Man vet var man har henne. Jag har tidigare skrivit detta om henne. För Er lata jävlar som inte orkar läsa det kan jag kort säga att jag gillar att hon kör på. Gör det hon tror på, käftar lite på nån här, lite på nån där och lite till även när hon måste gå emot sitt eget parti. Hon viker sig inte hur som helst. Tills idag.
 
Tonio Borg. Denna fantastiska man. Nästan man tror att denna gubbe är republikan. Eller bara Kristdemokrat. (Notera denna länk, bara KD och SD som inte är med. Det kan man ju alltid spekulera i om man vill.) Han är emot allt. Allt och lite till. Ogifta heterosexuella par, homosexuella par, skilsmässa, abort och så vidare och så vidare och tio varv runt jorden. Kvinnor gillar han väl inte heller, säkert bög då tänker ju jag. En naturlig följd för en sådan här trevlig maltesisk man är givetvis att skicka honom till Eu-Kommissionen. Det finns ju inte en levande käft på Malta som orkar med honom längre skulle jag tro. Vad han blir ansvarig för inom EU? Hälsofrågor såklart! Hur Sverige, där Birgitta Ohlson är EU/demokrati-minister, svarar på detta? Man trycker på JA-knappen, ger Tonio Borg en kram och säger välkommen. FESTLIGT! 
 
Nej, förlåt Birgitta Ohlson men det svar du sände mig, och alla andra på Twitter (läses här), häromdagen efter att jag bett om en förklaring rättfärdigar egentligen ingenting. Fine, fin poäng, absolut och det är Birgitta Ohlson som är proffset här som har rätt. Snubben kommer inte ha någon makt, låt honom sitta där på sin hälsosamma kommisionsstol och Malta slipper honom.
 
Det hindrar mig dock inte från detta. Jag tänker härmed göra som alla andra politiker gör. Inte tänka, bara snacka och säga: det är fel.
Och som alla andra politiker har jag inte heller någon lösning, jag vet inte vad som är rätt men jag vet att det är fel. Tonio Borg är fel. Sveriges JA är fel
 
Så när till och med Birgitta Ohlson viker sig för lite slem på skorna istället för att ideologiskt rösta nej. Vem ska då stå upp? Vi tar en Whitney Houston-sång på det.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0