DO WE GIVE A DAMN

Juletid. Mysstämning och julklappsstress. Ångestframkallande jävla julstress tänker en del. Lika traditionsenlig ångest framkallar även vid denna tid på året FN's klimatkonference.
 
Egentligen skulle jag vilja sätta mig in i miljöpolitiken. Miljön överhuvudtaget. Kan vara bra har jag hört men ärligt. Jag orkar inte. Man blir matt, less och deprimerad. Jag tänker inte ens motivera det. Jag följde COP15, klimatmötet i Köpenhamn 2009. Sverige var ordförandeland för EU under hösten 2009 vilket resulterade i att herr Reinfeldt sprang på toppmöte efter toppmöte. Vad man kom fram till? Njae, inte så mycket annat än att man tar nya tag nästa år. Det var lite som ett eftermiddagsmöte på en svensk arbetsplats en fredagseftermiddag. Trötta, sura och alla ville hem och käka tacos istället. Nya tag på måndag liksom. Inget hände i Köpen med andra ord. Så, COP16 i Cancun då? Fikapausen kan vi kalla den konferensen. COP17 i Durban? Påtår ingick tydligen också. Eventuellt lite baileys och whisky. 
 
Så... COP18 rullar. Julstressen och klimatångesten likaså. Jag har slutat bry mig. Varje år får politikerna svart på vitt siffror om att Moder Jord drabbats av svinflunsan. Ändå sitter de där, som små barn i en sandlåda, och snackar om vems fel det är och vem som skall be om ursäkt först. Tänkte upplysa Er politiker om en sak. Det har visserligen varit det i några år men bättre sent än aldrig; det är dags att vakna nu. Ju mer jag tänker på det inser jag att det var politikerna som utgjorde de där procenten av alla vaccinerade som fick narkolepsi. 
 
Detta fyllde ett uppslag i dagens DN:
 
 
 
Så vad kommer då att ske i Doha under COP18? Jag tror inte vi ska räkna med nåt annat än att de under de kommande dagarna rundar av fredagsfikan, som hållit på i några år nu, och beger sig hemåt för ännu en tacokväll. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0