LIFE IS A ROAD

Som Backyard Babies sjunger. Dock med en jävla massa korsningar och avfartsvägar. Inga återvändsgränder dock, kanske en sån med en vändplats i så fall. Har haft en del diskussioner idag, har försökt sammanfatta de senaste 11 månaderna. Slutsatsen blev i alla fall att jävlar vad många korsningar man åkt förbi det senaste året. Svängt rätt några gånger. Fel någon gång också. Inte. Alla vägar bär till Rom.

Att jag det senaste året varit lite överallt och ingenstans gör mig absolut ingenting för sate vad rik på erfarenheter man har blivit. Jag har gjort fler vägval det senaste året än vad jag hade gjort totalt innan. Hittade ingen GPS heller. Började med branta vägar uppför fjäll, norsk vägstandard dessutom men med fina omgivningar, följt av platt bred asfalt. Kanske lite vårgrus kvar under en period, som innan de sopat gatorna liksom. Riktigt bra asfalt men man glider inte överallt. Om man hade åkt longboard alltså. En stor sten lite här och där men som man lyckats väja undan för.

Sedan bar det av till en grusig jävla landsväg, stora gropar att trampa snett i. Körde alldeles för fort på den gjorde jag oxå. Krockade nästan med ett träd. Hittade en vändplats och tog mig till en liten lång, smal och öde väg med dåligt väder dessutom. Satan i gatan vilken jävla skitväg, trodde aldrig den skulle ta slut men himmelen sprack upp. Som den tydligen alltid gör. Ungefär där är jag nu, hatar att erkänna det, nästan perfekt asfalt. Inte "platt, svart, perfekt longboard"-asfalt. Mer landsvägsasfalt med några år på nacken, lite knottrig men funkar bra för longboard. Jävligt bra faktiskt.

Har hittat GPS:en oxå. Det är jag själv det. Visar sällan snabbaste vägen men man kommer fram till slut, lite vägarbeten och sånt längst vägen bara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0